Roger springer med andan i halsen mot spår tre. Han tittar hastigt på sitt armbandsur, som han i all hast spänt åt så hårt runt hans knubbiga handled att handen börjar blåna, i hopp om att tiden ska vara på hans sida, vilket den turligt nog är. Han saktar ner för att andas ut och hör då ett plötsligt brak. Roger känner hur handtaget till resväskan ger vika och ser hur hans tidigare så noga vikta packning fyller upp den våta och novemberkalla marken på perrongen.
”Det var då satan vad detta liv ska vara jävligt! Att det alltid ska gå åt fanders!” tänker han rasande för sig själv då han så smidigt som möjligt plockar upp finbyxor och skjortor, som numera såg ut som något inte ens en uteliggare skulle klä sig i, från marken.
- Oj, din stackare. Jag ska hjälpa dig!
Ett klarblått ögonpar möter Rogers och han tycker sig för en sekund höra fåglar kvittra och en vacker symfoni spelas bakom sig. En kvinna i Rogers ålder böjer sig ner och samlar ihop den resterande packningen. Roger fryser till is ett ögonblick och kan inte ta ögonen ifrån kvinnan, som definitivt representerar ordsamlingen ”att åldras med stil”.  Hans blick fastnar på de silverfärgade slingor av hår som bångstyrigt valt att skilja sig från det i övrigt pedant friserade hårsvallet, för att lägga sig över det ena av hennes två blå erfarna ögon. Roger, förvånad över den välvilliga själen till dam, ställer sig upp och sträcker fram handen för att tacka, men drar snabbt tillbaka den då han kommer på sig själv med att fortfarande stå med finkalsongerna i handen
- Tack. Tack så hemskt mycket, säger han med avvikande blick och rosande kinder då han nervöst kliar sig i det gråspräckliga skägget samtidigt som hans knubbiga ben, med korta steg, småspringer vidare mot tåget.

Väl inne på tåget, fortfarande irriterad över den tidigare incidenten, letar Roger efter en tom sittplats och svär under tiden över både väskor och folk som står i vägen. Efter en stunds promenerande, som mer påminner om ett försök att ta sig igenom en hinderbana, genom tåget hittar han till slut ett ledigt säte långt ifrån allt stoj. Han ser sig omkring och konstaterar att det enda som skulle kunna störa honom är den äldre man som ser aningen snarkbenägen ut, tre säten längre bak. Han slår sig ned i det slitna sätet vid fönstret och andas ut. Damm från sätet flyr i panik och rusar runt i kupén när Rogers tunga kropp dunsar ner i sätet likt en mattpiska.  Han lutar huvudet mot fönstret och känner det sköna, kalla och hårda glaset mot sin panna. Ser ut över den kalla, våta och grusiga perrongen, där hans packning bara en liten stund tidigare vällt ut och blottat sig. Någon knackar på hans axel och Roger, som inte är på humör att bli störd, vänder sitt arga ansikte mot personen men ändrar snabbt skepnad då han ser vem det är.
- Är det ledigt här?
Ett välbekant blått ögonpar, varav det ena ögat till hälften täckt av en vit hårslinga, ser vänligt på honom i väntan på svar. Roger nickar igenkännande och känner hur han sakta smälter inombords.
- Ja, det är det, säger Roger och ler med båda tandraderna.
Den undersköna dam i silvergrått hår, som tidigare hjälpt honom med packningen, ler tacksamt och slår sig ner bredvid honom.
Roger vänder sig hastigt om och speglar sig i fönsterglaset. Han försöker att ignorera magen som ökat lite väl mycket i omfång de senaste åren, och väljer att dra fingrarna som en kam genom det lilla som är kvar av det grå håret på hjässan. ”Det blir nog bra” säger han tyst till sig själv och vänder sig om mot de blå erfarna ögonen och ler ännu en gång.


Roger vaknar med ett ryck och ser sig omkring. ”Hur länge har jag sovit? Har jag missat min station?” undrar Roger förvirrat för sig själv. Damen bredvid tittar upp ur sin bok, märker av hans förvirrning och lägger lugnt handen på hans axel.
- Du kan vara lugn. Vi har inte stannat vid någon station än, säger hon lika vänligt som vid incidenten med resväskan.
De erfarna ögonen letar sig tillbaka till boken och fortsätter att läsa. Roger lägger märke till att hon har satt upp den silvriga slinga som tidigare täckte hennes ena öga, med en hårnål. Roger tittar på omslaget till boken hon läser, som pryds av en till synes späd och blek flicka. Bakom henne står en folkmassa med egendomliga ansiktsuttryck.
- Den är jättebra. Den handlar om en hemlös flicka som är trött på sitt liv och söker förändring, säger damen som märkt av Rogers analyserande blick.
– Förlåt, säger Roger och känner sig klumpig, det var inte meningen att stirra.
– Ingen fara. Den är så bra att den är värd att stirra på, skrattar damen så att alla hennes tänder syns och ljudet av skrattet vandrar rakt in i bröstet på Roger och värmer honom.
Hon skrattar som ett barn, tänker Roger. Inte bokstavligt, men ärligheten i skrattet är lika äkta som i ett barns skratt.
Roger ler och vänder sig mot fönstret igen. Han hoppar i nästa sekund till av rösten i högtalarna.
– Nästa station Katrineholm. Katrineholm nästa.
Damen bredvid reser sig och börjar plocka ihop sina saker. Roger kommer på sig själv med att känna sig sorgsen då den fagra damen drar på sig jackan, men försöker vifta bort det och vänder sig mot fönstret igen. Han tänker tillbaka på hur trevlig och snäll kvinnan varit under dagen. Det minsta han kan göra är ju att säga adjö och tacka för en trevlig tågresa. Roger vänder sig om och ska precis uttala den välformulerade meningen han övat på de senaste sekunderna, men möts av ett tomt och dammigt säte. Eller, inte ett helt tomt säte. Hans blick möts av den späda och bleka flickan på omslaget av damens bok. Han tar boken i handen och ser sig om i tåget. Hon syns inte till. Roger vänder sig om och tittar ut genom fönstret. Där står den vackert åldrade kvinnan, som med ett leende hjälpte honom att samla ihop hans packning tidigare under dagen, på perrongen. Roger skyndar ut från tåget och springer efter det silvergråa hårsvallet.
– Ursäkta, damen. Du glömde din b…
Roger hinner inte säga något mer förrän han hör tåget bakom sig rulla iväg. Han springer efter så snabbt hans relativt korta och rultiga kropp klarar av, men det är redan för sent. Roger känner hur den tidigare irritationen och frustrationen kryper i kroppen på honom och han svär en lång ramsa om tåget, livet och allt annat där emellan.
Någon lägger handen på hans axel.
– Tack. Aldrig har någon gjort något så fint för mig, säger kvinnan och ser på honom med sina blå erfarna ögon. Roger känner hur han lugnar ner sig en aning och mumlar generat till svar.
– Inte?
Hon skakar på huvudet och skrattar lika ärligt som innan.
– Jag antar att du inte har så mycket för dig nu, säger hon lite retsamt och nickar mot tåget som knappt längre går att se.
 – Följ med mig. Jag bjuder på fika!
Roger ler och skrattar till svar. Frustrationen är som bortblåst och det gör ingenting att hela hans packning är på väg till andra sidan Sverige.” Livet kanske inte är så jävligt trots allt”, tänker Roger och skrattar, lika ärligt som damen.

Den stora diskussionen angående nobelpriset i litteratur ligger nog i ifrågasättningen av själva litteraturpriset. Många anser att ett pris i litteratur ej går att jämföra med ett kemipris som eventuellt kan komma att rädda miljoner folk. Och även att de pengar nobelpristagaren får är alldeles för mycket ”bara” för en författare. 

Många reagerar även på de författare som tilldelas, och även de som inte tilldelas, litteraturpriset. Många menar att de nobelpristagare som väljs ut ofta är okända för oss ”vanligt” folk och tycker att de författare som faktiskt främjat läsandet på en högre nivå borde få motta priset. Många nämner exempelvis J. K Rowling som en person värd att ta emot priset med argumentet hon har skapat stor läsarglöd hos barn och ungdomar sedan första boken om Harry Potter utkom.

Jag kan se både positiva och negativa sidor hos nobelpriset. Det är ett nobelt pris och självklart är det bra att litteratur uppmärksammas på ett så positivt sätt, att det värdesätts så pass hög nivå då litteratur är en viktig del i våra liv. Sen kan man ju alltid ifrågasätta mängden pengar och även litteraturens betydelse i jämförelse med medicin. Men om man ser litteraturpriset som ett enskilt pris, bortsett från de andra grupperna i nobelfamiljen, tycker jag att det är bra och viktigt. Det är även positivt att nobelpriset inte har tappat sin klang och blivit kommersiellt, vilket den skulle bli om exempelvis J. K Rowling skulle få priset. Så länge nobelpriset fungerar som en hyllning och ett stöd till en duktig författare som förtjänar mer uppmärksamhet, kommer jag tycka att det är ett bra pris.

Ungefär som att bli instängd i en tvättmaskin, med 1600 varvs centrifugering, med ett väldigt starkt tvättmedel innehållandes kärlek, hat och sorg, känns det. Tusen strålande solar gavs ut år 2008 och är en roman fylld av känslor som berör. Boken är skriven av en afghansk författare vid namn Khaled Hosseini, en av USA:s mest sålda författare under de senaste åren.

Vi får i denna, både förfärliga och vackra, bok följa två kvinnor, vars historier påbörjas på skilda håll men förenas med tiden i en.

Mariam växer upp en bit utanför Herat. I ett litet skjul lever hon tillsammans med sin mor, med hårda ord och en ständig påminnelse om att hon är en harami. En oäkting. När hennes mamma dör tvingas hon in i ett äktenskap med en många år äldre man, ett äktenskap som kommer att döda hennes värdighet som kvinna och innebära många, långa och snäva gångar.

Laila är en ambitiös flicka med stora drömmar. Hon växer upp i Kabul med sina föräldrar och är lyckligt lottad att ha en kärleksfull pappa med höga tankar om henne. Hans högsta dröm är att se Laila få en bra utbildning, vilket är mycket ovanligt i en tid och värld där kvinnornas huvudsakliga syssla anses vara att ta hand om mannen. Laila fascineras utav livet och utforskar det mesta tillsammans med sin bästa vän Tariq. Men en dag omkommer Lailas föräldrar i det upptrappade våldet på Kabuls gator, något som vänder upp och ner på hela hennes liv. Laila tvingas gifta sig med den många år äldre Rashid. Mariams make.

Här börjar Mariam och Lailas gemensamma historia. Tillsammans kämpar de sig genom ett hårt och kärlekslöst äktenskap, med den bortskämde och aggressiva Rashid, fyllt av våld och kränkningar. Trots omständigheterna utvecklas ett band mellan de två kvinnorna, ett band omöjligt att krossa.

Tusen strålande solar sträcker sig från sent femtiotal till tidigt tvåtusental och vi får vara med om många politiska förändringar. Främst får vi vara med när talibanerna vandrar in i Kabul och rör om ordentligt i invånarnas tillvaro. Kvinnorna blir berövade på den lilla frihet de tidigare hade och männen blir tvungna att gro skägg. Hosseini använder ett skrivspråk som gör att man glider in i historien och står på torget tillsammans med Kabulborna och ser med förskräckta ögon på de lemlästade kropparna talibanerna valt att hissa upp så att alla kan se dem. Fantasifulla miljöbeskrivningar och levande bildspråk omvandlar text till bild under tiden man läser.

Tusen strålande solar är en fantastisk bok som påminner oss om allt det som egentligen betyder något. Trots att den är hemsk och framkallar magont så är den samtidigt fruktansvärt bra och jag rekommenderar den starkt till alla, gammal som ung.

Nu är klockan eftermiddag och jag är färdig med allt plugg för idag. Fick färdigt historiauppdraget och svenskauppdraget.

Nu ska jag laga lite mat och efter det studsa iväg och köra pulsspinning!

Gudars skymning, vad tiden springer ifrån en! Igår fick jag färdigt sista naturkunskapuppdraget. Nio A4 blev det, så där har vi nog anledningen till varför det tog sin lilla tid ;)


De senaste dagarna har bestått av plugg, träning, plugg, träning, vänträff, plugg, träning, vänträff, plugg, träning och plugg. Nu sitter jag och knåpar ihop ett muntligt föredrag, som troligen kommer att handla om sambandet mellan fysisk hälsa, kost och motion.
Det låter nog jättetråkigt för en del av er, men jag tycker att det är väldigt intressant och har tänkt göra föredraget intressant också. Så det blir en liten utmaning. En rolig utmaning!

Nu ska jag ta en kopp te och plugga vidare.


Hörs!

Roger springer med andan i halsen mot spår tre. Han tittar hastigt på sitt armbandsur, som han i all hast spänt åt så hårt runt hans knubbiga handled att handen börjar blåna, i hopp om att tiden ska vara på hans sida, vilket den turligt nog är. Han saktar ner för att andas ut och hör då ett plötsligt brak. Roger känner hur handtaget till resväskan ger vika och ser hur hans tidigare så noga vikta packning fyller upp den våta och novemberkalla marken på perrongen.
"Det var då satan vad detta liv ska vara jävligt! Att det alltid ska gå åt fanders!" tänker han rasande för sig själv då han så smidigt som möjligt plockar upp finbyxor och skjortor, som numera såg ut som något inte ens en uteliggare skulle klä sig i, från marken.
- Oj, din stackare. Jag ska hjälpa dig!
Ett klarblått ögonpar möter Rogers och han tycker sig för en sekund höra fåglar kvittra och en vacker symfoni spelas bakom sig. En kvinna i Rogers ålder böjer sig ner och samlar ihop den resterande packningen. Roger fryser till is ett ögonblick och kan inte ta ögonen ifrån kvinnan, som definitivt representerar ordsamlingen "att åldras med stil".  Hans blick fastnar på de silverfärgade slingor av hår som bångstyrigt valt att skilja sig från det i övrigt pedant friserade hårsvallet, för att lägga sig över det ena av hennes två blå erfarna ögon. Roger, förvånad över den välvilliga själen till dam, ställer sig upp och sträcker fram handen för att tacka, men drar snabbt tillbaka handen då han kommer på sig själv med att fortfarande stå med finkalsongerna i näven.
- Tack. Tack så hemskt mycket, säger han generat och fortsätter mot tåget.

Väl inne på tåget, fortfarande irriterad över den tidigare incidenten, letar Roger efter en tom plats och svär under tiden över både väskor och folk som står i vägen. Efter en stunds promenerande, som mer påminner om ett försök att ta sig igenom en hinderbana, genom tåget hittar han till slut ett ledigt säte långt ifrån allt stoj. Han ser sig omkring och konstaterar att det enda som skulle kunna störa honom är den äldre man som ser aningen snarkbenägen ut, tre säten längre bak. Han slår sig ned i det dammiga sätet vid fönstret och andas ut. Han lutar huvudet mot fönstret och känner det sköna, kalla och hårda mot pannan. Ser ut över den kalla, våta och grusiga perrongen, där hans packning bara en liten stund tidigare vällt ut och blottat sig. Någon knackar på hans axel och Roger, som inte är på humör att bli störd, vänder sitt arga ansikte mot personen men ändrar snabbt skepnad då han ser vem det är.
- Är det ledigt här?
Ett par välbekant blått ögonpar, varav det ena ögat till hälften täckt av en vit hårslinga, ser vänligt på honom i väntan på svar. Roger nickar igenkännande och känner hur han sakta smälter inombords.
- Ja, det är det, säger Roger och ler med båda tandraderna.
Den undersköna dam i silvergrått hår, som tidigare hjälpt honom med packningen, ler tacksamt mot honom och slår sig ner bredvid.
Roger vänder sig hastigt om och speglar sig i fönsterglaset. Han försöker att ignorera magen som ökat lite väl många centimeter i omkrets de senaste åren, och väljer att dra fingrarna som en kam genom det lilla som är kvar av det grå håret på hjässan. "Det blir nog bra" säger han tyst till sig själv och vänder sig om mot de blå erfarna ögonen och ler ännu en gång.


Roger vaknar med ett ryck och ser sig omkring. "Hur länge har jag sovit? Har jag missat min station?" undrar Roger förvirrat för sig själv. Damen bredvid tittar upp ur sin bok, märker av hans förvirrning och lägger lugnt handen på hans axel.
- Du kan vara lugn. Vi har inte stannat vid någon station än, säger hon lika vänligt som vid incidenten med resväskan.
De erfarna ögonen letar sig tillbaka till boken och fortsätter att läsa. Roger lägger märke till att hon har satt upp den silvriga slinga som tidigare täckte hennes ena öga, med en hårnål. Roger tittar på omslaget till boken hon läser, som pryds av en till synes späd och blek flicka. Bakom henne står en folkmassa med egendomliga ansiktsuttryck.
- Den är jättebra. Den handlar om en hemlös flicka som är trött på sitt liv och söker förändring, säger damen som märkt av Rogers analyserande blick.
- Förlåt, säger Roger och känner sig klumpig, det var inte meningen att stirra.
- Ingen fara. Den är så bra att den är värd att stirra på, skrattar damen så att alla hennes tänder syns och ljudet av skrattet vandrar rakt in i bröstet på Roger och värmer honom.

Hon skrattar som ett barn, tänker Roger. Inte bokstavligt, men ärligheten i skrattet är lika äkta som i ett barns.
Roger ler och vänder sig mot fönstret igen. Han hoppar i nästa sekund till av rösten i högtalarna.
- Nästa station Katrineholm. Katrineholm nästa.
Damen bredvid reser sig och börjar plocka ihop sina saker. Roger kommer på sig själv med att känna sig sorgsen då den fagra damen drar på sig jackan, men försöker vifta bort det och vänder sig mot fönstret igen. Han tänker tillbaka på hur trevlig och snäll kvinnan varit under dagen. Det minsta han kan göra är ju att säga adjö och tacka för en trevlig tågresa. Roger vänder sig om och ska precis uttala den välformulerade meningen han övat på de senaste sekunderna, men möts av ett tomt och dammigt säte. Eller, inte ett helt tomt säte. Hans blick möts av den späda och bleka flickan på omslaget av damens bok. Han tar boken i handen och ser sig om i tåget. Hon syns inte till. Roger vänder sig om och tittar ut genom fönstret. Där står den vackert åldrade kvinnan, som med ett leende hjälpte honom att samla ihop hans packning tidigare under dagen, på perrongen. Roger skyndar ut från tåget och springer efter det silvergråa hårsvallet.
- Ursäkta, damen. Du glömde din b...
Roger hinner inte säga något mer förrän han hör tåget bakom sig rulla iväg. Han springer efter så snabbt hans relativt korta och rultiga kropp klarar av, men det är redan för sent. Roger känner hur den tidigare irritationen och frustrationen kryper i kroppen på honom och han svär en lång ramsa om tåget, livet och allt annat där emellan.
Någon lägger handen på hans axel.
- Tack. Aldrig har någon gjort något så fint för mig, säger kvinnan och ser på honom med sina blå erfarna ögon. Roger känner hur han lugnar ner sig en aning och mumlar generat till svar.
- Inte?
Hon skakar på huvudet och skrattar lika ärligt som innan.
- Jag antar att du inte har så mycket för dig nu, säger hon lite retsamt och nickar mot tåget som knappt längre går att se.
 - Följ med mig. Jag bjuder på fika!
Roger ler och skrattar till svar. Frustrationen är som bortblåst och det gör ingenting att hela hans packning är på väg till andra sidan Sverige." Livet kanske inte är så jävligt trots allt", tänker Roger och skrattar, lika ärligt som damen.

Jag tittade runt lite bland olika bloggar och fann att just rökning är ett hett debattämne just nu. Förbud eller inte förbud? Det senaste inlägget jag läste (som jag har länkat ovan) var skrivet av en rökare.

Hon nämner att Aftonbladet har gjort en undersökning (som man, precis som opinionsmätningarna, ska ta med en nypa salt) om hur många som är positivt inställda till rökförbud på uteserveringar. Resulatet var 73 % som var positivt inställda till förbudet, något som upprör bloggaren. 

"Jävla gnällspikar" skriver hon, och undrar vart man ska röka om varken utomhus eller inomhus.  Hon nämner passiv rökning och att bilar ändå spyr ut så mycket avgaser och menar att det inte spelar någon roll om några personer i ens närhet röker då det redan cirkulerar gift i luften.  Hon avfärdar argument om att cigarettrök luktar illa med motargument som skrikande barn, obekväma stolar och ingen gratis påtår, sådant som hon irriterar sig på när hon är på restaurang.

Hennes förslag är att ägarna själva bestämmer vad som är tillåtet i rökväg på deras servering och lämna lagstiftning utanför.

Jag håller med om att lagstiftning är lite väl grovt, men hennes argument till varför rökare ska få röka fritt på uteserveringar är alldeles för vaga för min del. För det första så skadar varken barn, obekväma stolar eller en påtår för tre kronor någon. Passiv rökning har vid forskning bevisats vara farligare än att röka själv. Och för det andra så gör det visst skillnad på om några få personer röker i ens närvaro, trots avgaser från bilar.

Jag tycker inte att ett förbud ska vara nödvändigt, utan snarare respekt och sunt förnuft hos rökare. Eller ska vi icke-rökare behöva trängas inomhus, bara för att vi inte vill tjära ner våra lungor eller stinka krog efter en fika på stan med väninnan? Och om vi sätter oss utomhus är det då vi som ska flytta på oss om det slår sig ner en man bredvid oss med en bolmande cancerpinne mellan fingrarna?

Rökning skadar andra, vare sig man vill eller ej. Och så länge rökning är tillåtet är det upp till rökarna att bestämma hur mycket skada de vill orsaka.

Jag förstår nu hur mycket jag har saknat yogan! Var på ett pass nu på morgonen, och jag hade helt glömt bort hur skönt det är. Jag ville aldrig att passet skulle ta slut. Det borde ha varit fem timmar långt, istället för en timme.. Jag känner mig definitivt redo för den hårda dag som nu väntar. Och jag vet exakt vad jag kommer att göra varje måndagsmorgon kl. 07.30 i ett år framåt. Yoga.

Nu står första kaffekoppen färdig bredvid mig, och jag är redo för en fullspäckad dag. Dagen kommer att bestå av plugg, plugg, plugg och ett gympass med gubben. Anledningen till att det står så mycket plugg på schemat är att jag måste läsa 800 poäng (gymnasiepoäng, inte högskolepoäng :P) denna höst. Hamnade lite efter förra året då jag skulle vara så petnoga med varje uppdrag.. Så det får jag ta igen nu! Gasen i botten!


Denna vecka sammanfattad i studier:

• Två uppdrag i Svenska A
• Ett uppdrag i Geografi A
• Muntlig examination i Psykologi A (tentamen)
  
  
  
  
  Lets go!
  
  // ea.