Roger springer med andan i halsen mot spår tre. Han tittar hastigt på sitt armbandsur, som han i all hast spänt åt så hårt runt hans knubbiga handled att handen börjar blåna, i hopp om att tiden ska vara på hans sida, vilket den turligt nog är. Han saktar ner för att andas ut och hör då ett plötsligt brak. Roger känner hur handtaget till resväskan ger vika och ser hur hans tidigare så noga vikta packning fyller upp den våta och novemberkalla marken på perrongen.
”Det var då satan vad detta liv ska vara jävligt! Att det alltid ska gå åt fanders!” tänker han rasande för sig själv då han så smidigt som möjligt plockar upp finbyxor och skjortor, som numera såg ut som något inte ens en uteliggare skulle klä sig i, från marken.
- Oj, din stackare. Jag ska hjälpa dig!
Ett klarblått ögonpar möter Rogers och han tycker sig för en sekund höra fåglar kvittra och en vacker symfoni spelas bakom sig. En kvinna i Rogers ålder böjer sig ner och samlar ihop den resterande packningen. Roger fryser till is ett ögonblick och kan inte ta ögonen ifrån kvinnan, som definitivt representerar ordsamlingen ”att åldras med stil”.  Hans blick fastnar på de silverfärgade slingor av hår som bångstyrigt valt att skilja sig från det i övrigt pedant friserade hårsvallet, för att lägga sig över det ena av hennes två blå erfarna ögon. Roger, förvånad över den välvilliga själen till dam, ställer sig upp och sträcker fram handen för att tacka, men drar snabbt tillbaka den då han kommer på sig själv med att fortfarande stå med finkalsongerna i handen
- Tack. Tack så hemskt mycket, säger han med avvikande blick och rosande kinder då han nervöst kliar sig i det gråspräckliga skägget samtidigt som hans knubbiga ben, med korta steg, småspringer vidare mot tåget.

Väl inne på tåget, fortfarande irriterad över den tidigare incidenten, letar Roger efter en tom sittplats och svär under tiden över både väskor och folk som står i vägen. Efter en stunds promenerande, som mer påminner om ett försök att ta sig igenom en hinderbana, genom tåget hittar han till slut ett ledigt säte långt ifrån allt stoj. Han ser sig omkring och konstaterar att det enda som skulle kunna störa honom är den äldre man som ser aningen snarkbenägen ut, tre säten längre bak. Han slår sig ned i det slitna sätet vid fönstret och andas ut. Damm från sätet flyr i panik och rusar runt i kupén när Rogers tunga kropp dunsar ner i sätet likt en mattpiska.  Han lutar huvudet mot fönstret och känner det sköna, kalla och hårda glaset mot sin panna. Ser ut över den kalla, våta och grusiga perrongen, där hans packning bara en liten stund tidigare vällt ut och blottat sig. Någon knackar på hans axel och Roger, som inte är på humör att bli störd, vänder sitt arga ansikte mot personen men ändrar snabbt skepnad då han ser vem det är.
- Är det ledigt här?
Ett välbekant blått ögonpar, varav det ena ögat till hälften täckt av en vit hårslinga, ser vänligt på honom i väntan på svar. Roger nickar igenkännande och känner hur han sakta smälter inombords.
- Ja, det är det, säger Roger och ler med båda tandraderna.
Den undersköna dam i silvergrått hår, som tidigare hjälpt honom med packningen, ler tacksamt och slår sig ner bredvid honom.
Roger vänder sig hastigt om och speglar sig i fönsterglaset. Han försöker att ignorera magen som ökat lite väl mycket i omfång de senaste åren, och väljer att dra fingrarna som en kam genom det lilla som är kvar av det grå håret på hjässan. ”Det blir nog bra” säger han tyst till sig själv och vänder sig om mot de blå erfarna ögonen och ler ännu en gång.


Roger vaknar med ett ryck och ser sig omkring. ”Hur länge har jag sovit? Har jag missat min station?” undrar Roger förvirrat för sig själv. Damen bredvid tittar upp ur sin bok, märker av hans förvirrning och lägger lugnt handen på hans axel.
- Du kan vara lugn. Vi har inte stannat vid någon station än, säger hon lika vänligt som vid incidenten med resväskan.
De erfarna ögonen letar sig tillbaka till boken och fortsätter att läsa. Roger lägger märke till att hon har satt upp den silvriga slinga som tidigare täckte hennes ena öga, med en hårnål. Roger tittar på omslaget till boken hon läser, som pryds av en till synes späd och blek flicka. Bakom henne står en folkmassa med egendomliga ansiktsuttryck.
- Den är jättebra. Den handlar om en hemlös flicka som är trött på sitt liv och söker förändring, säger damen som märkt av Rogers analyserande blick.
– Förlåt, säger Roger och känner sig klumpig, det var inte meningen att stirra.
– Ingen fara. Den är så bra att den är värd att stirra på, skrattar damen så att alla hennes tänder syns och ljudet av skrattet vandrar rakt in i bröstet på Roger och värmer honom.
Hon skrattar som ett barn, tänker Roger. Inte bokstavligt, men ärligheten i skrattet är lika äkta som i ett barns skratt.
Roger ler och vänder sig mot fönstret igen. Han hoppar i nästa sekund till av rösten i högtalarna.
– Nästa station Katrineholm. Katrineholm nästa.
Damen bredvid reser sig och börjar plocka ihop sina saker. Roger kommer på sig själv med att känna sig sorgsen då den fagra damen drar på sig jackan, men försöker vifta bort det och vänder sig mot fönstret igen. Han tänker tillbaka på hur trevlig och snäll kvinnan varit under dagen. Det minsta han kan göra är ju att säga adjö och tacka för en trevlig tågresa. Roger vänder sig om och ska precis uttala den välformulerade meningen han övat på de senaste sekunderna, men möts av ett tomt och dammigt säte. Eller, inte ett helt tomt säte. Hans blick möts av den späda och bleka flickan på omslaget av damens bok. Han tar boken i handen och ser sig om i tåget. Hon syns inte till. Roger vänder sig om och tittar ut genom fönstret. Där står den vackert åldrade kvinnan, som med ett leende hjälpte honom att samla ihop hans packning tidigare under dagen, på perrongen. Roger skyndar ut från tåget och springer efter det silvergråa hårsvallet.
– Ursäkta, damen. Du glömde din b…
Roger hinner inte säga något mer förrän han hör tåget bakom sig rulla iväg. Han springer efter så snabbt hans relativt korta och rultiga kropp klarar av, men det är redan för sent. Roger känner hur den tidigare irritationen och frustrationen kryper i kroppen på honom och han svär en lång ramsa om tåget, livet och allt annat där emellan.
Någon lägger handen på hans axel.
– Tack. Aldrig har någon gjort något så fint för mig, säger kvinnan och ser på honom med sina blå erfarna ögon. Roger känner hur han lugnar ner sig en aning och mumlar generat till svar.
– Inte?
Hon skakar på huvudet och skrattar lika ärligt som innan.
– Jag antar att du inte har så mycket för dig nu, säger hon lite retsamt och nickar mot tåget som knappt längre går att se.
 – Följ med mig. Jag bjuder på fika!
Roger ler och skrattar till svar. Frustrationen är som bortblåst och det gör ingenting att hela hans packning är på väg till andra sidan Sverige.” Livet kanske inte är så jävligt trots allt”, tänker Roger och skrattar, lika ärligt som damen.