Klockan är nu alldeles för mycket, och jag undrar varför jag är vaken. Men jag har faktiskt ingen förklaring, så det får helt enkelt gå ändå.

Kvällen har ägnats åt lugn och ro. Eller i alla fall ett försök till lugn och ro. Jag känner mig så stressad att jag inte vet vad. Men ändå förmår jag mig inte att göra något, då jag hela tiden tänker på hur stressad jag är och på så sätt inte kan få in något annat i huvudet. Jag är ett klumpigt problem för tillfället. Inget annat än ett korkat klumpigt problem.

Jag har ingen aning om hur jag tar mig ur dessa onda cirklar, men på något sätt lyckas jag alltid få ut en fot och sen följer resten med. Jag söker just nu med ljus och lykta efter ett hål att köra ut foten igenom. Absolut högsta prioritet är att komma ur denna hemska överfallande känsla. Vi lever faktiskt på 2000-talet och har inte all tid i världen.

Det är mycket att tänka på nu. Mycket händer, och många förändringar hälsar på. Mycket nytt, mycket gammalt. Allt förenas i en svart sörja som jag inte har någon som helst kontroll över. Men jag har inte tappat hoppet. Inte än. Det ligger längst ner i min ficka och väntar på att fyllas med verklighet.

Jag ska gå och lägga mig nu innan väggarna faller över mig. Imorgon hälsar vi en ny dag välkommen. Förhoppningsvis en bättre sådan.